Fortsätt till innehållet
Titta Tilvis Kokkolan kävelykeskustassa

Lördag morgon i en ny hemstad

Mot ett nytt häftigt centrum

Den soliga lördagsmorgonen börjar i ett nytt hem, ungefär fyra kilometer från Karleby centrum. Jag har planerat ett besök till den nya hemstadens centrum för att kolla stämningen under förmiddagen. Som många kanske gissar och vet är det en del av mitt arbete – men jag är ivrig! Jag får uppleva nya dimensioner i en stad som erbjuder service i många små och större butiker, läcker mat och möjlighet att njuta av stadens stämning.

Jag anländer till närheten av järnvägsstationen klockan 9.17. Jag parkerar min bil i den lokala marketens rymliga parkeringsutrymmen och går exakt 40,9 meter. Då står jag mitt i ”kärnan” av centrum, vid det mycket kritiserade Seglet. I den här staden är proportionerna små och enkla. Medan jag sitter vid kanten av Seglet funderar jag på hur det kunde utnyttjas – eller är det verkligen så att Seglet är totalt värdelöst och obrukbart? I det här skedet kan jag inte svara på frågan själv, för jag måste ge mig själv tid att bekanta mig, testa, titta och njuta. Allt är så nytt.

Jag sitter och tittar på den lugna staden där endast få har vaknat. Två kvinnor med barnvagnar går förbi mig och ler svagt. Jag ler tillbaka och tar mod till mig och frågar hur det går och hur det känns att röra sig i centrum. Svaret är försiktigt – på ett sätt som är typiskt för Mellersta Österbotten: ”Nå, visst är det helt trevligt, men det skulle behövas något nytt här i centrum”,

Jag börjar gå mot ett av mina favoritcaféer där jag under min korta tid i Karleby alltid fått härligt varm service med ett leende och blivit serverad mina drömmars bakverk. Jag skämmer bort mig själv: ”En islatte med vaniljsirap, tack”.

”Jag förstår fortfarande inte att jag kan gå i stadens centrum varje dag och beställa en specialkaffe!”

Jag njuter av mitt kaffe och läser först idag veckans Kokkola-lehti. I tidningen finns en artikel om Chydeniusparken och jag beslutar mig för att gå dit. Med mig har jag en filt och min laptop. Jag har fått äran vara brudtärna och behöver en avslappnad plats där jag kan skriva ett tal till bröllopsparet.

Jag brer ut min filt, sätter hörlurarna i öronen och öppnar laptoppen. Parken är verkligen vacker. Solen lyser mellan träden och fåglarna sjunger. Människor går genom parken – inte i stora skaror men de är så pass många att jag också får inspiration av dem till mitt tal.

Min blick fastnar på byggnaderna runt parken, deras olika utseende, ålder och storlek. En del av byggnaderna kommer att bevaras, en del kommer kanske att rivas och ersättas med nya. Jag funderar hur det här stället av staden kommer att se ut i framtiden. Hur stora saker som kommer att hända i den här staden och hur vi alla tillsammans behöver arbeta hårt för dem.

Min mage skriker efter lunch. Före lunch ska jag ännu shoppa. I en liten butik hittar jag till min glädje en teatree-tvål som passar perfekt för oren hy. Ett leende ansikte hälsar mig välkommen. Jag hittar också en inflyttningsgåva till en vän. Jag fortsätter till en annan butik för att köpa Marimekkos tygkasse som jag länge drömt om – och får den till och med till ett nedsatt pris.

Telefonen ringer. Min man ringer och säger att lunchen börjar vara färdig. Jag rusar till parkeringshallen där jag inte lyckats få några böter denna gång. Att vänja sig vid att använda parkeringsbricka har varit nytt för mig som är en ”flicka från landet”. Genom det här arbetet har jag lärt mig om det är ett hot eller en möjlighet att få se på saker med en ”utomståendes” ögon. Och hur är det när man bott 31 år på en annan ort och flyttar till en ny plats och först bekantar sig med platsen ur ett arbetsperspektiv?

Hur som helst kommer jag att vandra genom Karleby som mig själv, oberoende om jag är på jobbet eller inte. Idag är Karleby min hemstad och jag kommer att arbeta för staden med hela mitt hjärta och med stor passion – men samtidigt också njuta av min fritid i staden.

Gör det här du också. Gå och bekanta dig med staden och njut av stämningen. Hur känns det, hur ser det ut och hur smakar det?

Titta Tilvis
projektchef
MAKEE-projekt